Budgetanförande två - demokrati

För att hinna med allt jag ville säga under KF-debatten utnyttjade jag min replikrätt för att få med mitt inlägg om medborgarförslag och folkinitiativ. Det blev ännu mindre som planerat än förra inlägget. Ursprungstanken såg ut typ såhär:

Vi som sitter i det här rummet har fått förtroende från våra partier och från väljarna att representera dem. Förhoppningsvis är det någon form av kvalitétssäkring, som gör att man skulle kunna säga att det är ett hundratal ganska skärpta och kreativa ledamöter och ersättare som sitter härinne och ska bestämma Uppsalas framtid. Men är det nån som tror på fullaste allvar att vi skulle vara de allra smartaste, kreativaste Uppsalaborna? Är det nån som tror att vi lyckas fånga upp och göra politik av alla smarta idéer som florerar i vår stad?

Jag tror inte det. Och om vi inte öppnar upp beslutsvägarna även för Uppsalabor utanför det här rummet riskerar vi därför att gå miste om en massa goda idéer. I två tredjedelar av landets kommuner har man redan infört möjligheten att lägga medborgarförslag. Det är hög tid att Uppsala följer efter, så att medborgare kan göra sin röst hörd även om de inte är medlemmar i ett parti, eller är lobbyist-skillade nog för att få en ledamot att ta sig an deras förslag.

Det skulle ge Uppsalaborna en bättre möjlighet att sätta agendan. Just möjlighet att påverka agendan är en av statsvetaren och demokratiforskaren Dahls demokratikriterium, och jag ser inte hur vi på något rimligt sätt ska leva upp till det utan medborgarförslag.

Dessutom tror jag att medborgarförslag skulle vitalisera debatten om vi får in förslag utan en tydlig partifärg på från början och om, som det är med medborgarförslag, även personer utan svenskt medborgarskap eller uppnådd rösträttsålder får komma med förslag.

En annan viktig demokratisk reform trädde ikraft i januari i år, och ger medborgarna möjlighet att driva igenom en kommunal folkomröstning genom att samla namnunderskrifter från minst 10% av kommuninvånarna, s.k. folkinitiativ. Det är ett bra verktyg i frågor där kommunfullmäktigemajoriteten inte är samma som majoriteten av uppsalabornas åsikter.

Det är viktigt att vi har former i kommunen för hur dessa folkinitiativ ska hanteras, och hur vi ska sprida information på bästa sätt för att göra medborgarna medvetna om denna möjlighet. Därför har Miljöpartiet i sin IVE ett uppdrag till valnämnden att utreda hur folkinitiativ och folkomröstningar ska hanteras. Eftersom lagen redan är en realitet, är detta yrkande inte särskilt kontroversiellt, så jag hoppas att samtliga partier kommer att bifalla det yrkandet.

Faktiskt tycker jag inte att medborgarförslag borde vara så himla kontroversiellt heller. Det finns redan i 2/3 av kommunerna, både borgerlig och rödgrön majoritet, och ungefär en tredjedel är så bra att det bifalls.

Med de former för förenklad behandling som införts på senare tid borde det inte bli så stor administrativ börda heller.

Och om det blir orimliga mängder förslag kan man införa regler om att man bör ha minst 5 namnunderskrifter för att få lägga ett förslag, eller att varje medborgare får inkomma med max 2 förslag per år eller något liknande, för att t.ex. hindra att det blir som i någon kommun jag läste om där man fick in närmare 100 förslag från samma person. Men i de allra flesta kommuner fungerar det bra, och det är ett sätt att minska risken för att bra idéer inte blir genomförda.

Ifall det är någon som tänker rösta nej till de här förslagen är jag faktiskt genuint nyfiken på att höra varför.